Samma vecka som dokumentären Klimatmommona visades inträffade också den årliga överkonsumtionsdagen. Dagen handlar om en beräkning om när mänskligheten förbrukat sin del av jordens ekologiska resurser som ska räcka för hela året och den räknas nationellt och globalt. I Finland inträffade denna dag första april i år.
Första april känns som tidigt på året och dessutom ökar mängden saker finländarna har i sina hem. Enligt forskare kan ett vanligt hem ha upp till 50 000 saker. I dokumentären Klimatmommona får vi höra hur beslutsfattarna säger att vi måste konsumera mera för att få ekonomin i skick och sen kan vi investera i klimatet. Det känns ganska bakvänt i lyset av överkonsumtionsdagen och 50 000 saker. Aktivisterna tycker att miljökrisen är så akut att vi inte kan vänta längre.
Aktivistmommona som intervjuas i dokumentären drömmer om måttlighet och hållbarhet. De tillhör en generation med måttliga konsumtionsvanor som kanske inte har 50 000 saker i sina hem. När de växte upp levde de i värld där det sades att framtiden skulle bli bättre och så är det inte längre för barnbarnens generation. Därför är de övertygade om att de ska göra en insats. Deras tankar och aktörskap ger mig hopp. Unga inspirerade dem till aktivism och på trappan hittade de likasinnade.
Det är fint att höra de äldre aktivisternas tankar om att deras demonstration varje fredag handlar om att de finns där på trappan för att stöda riksdagen i att de fattar de rätta klimatbesluten.
När vi är mitt i osäkerhet så kan vi söka stöd i andra och i gemenskap. Gemenskaper ger meningsfullhet. Den samhörighet och de vänskaper som fötts på riksdagshusets trappa är påtaglig och hoppingivande för oss alla. I stället för att känna otillräcklighet inför klimatkriser vill man agera tillsamman. Att rösta är den största klimatgärningen säger klimatmommona.